I dag, eller så där på aftonsidan tog matte med mej på en små-hunds-träff.

Det var första gången vi träffade de här småhundarna. Vi skulle träna att stå på ett bord och sen ville alla människor känna på mej och titta mej i munnen. Ingen skamm här inte! Jag fattar inte att man ska vara så intim med varje människa, de är ju inte riktigt kloka. Men många leversnittssmulor fick jag.

Nu hörde jag att folket pratade mycket om min storlek - de tyckte jag var en riktig liten tjockis så nu ska matte börja cykla med mej!  =)

Men hon ska tydligen dra ner på maten också   =(

Så hände det igen, det jag längtat efter så...

Matte tog med mej till Obbola där fick jag träffa min allra bästa bästis: Bruno!

Jag och min matte + Bruno och hans matte & husse tog en busig härlig promenad på en mil. Det var fantastiskt trevligt!

Jag bara älskar dessa dagar & att snön är kvar trots solens varma strålar.

Ibland tror jag att jag aldrig kan få nog.

Efter halva vägen tog vi en paus för lite mellanmål. Människorna åt kex medan jag & bruno fick lite torkad kyckling. Stackars människor!

Även om jag aldrig vill att dessa underbara dagar ska ta slut - så blir jag (även om jag helst inte vill erkänna det) ganska slut själv...

Tänk att en afton, en gråmulen vardag kan sluta så fantastiskt!

Jag fick ett kort MEN mycket trevligt oväntat besök av en världsgullig blandrashane på si så där 11 veckor. Trots åldersskillnaden var vi ganska lika stora. Och Han var bedårande!

Matte & husse tog ut oss på baksidan i mörkret och där fick vi lära känna varandra lite...

Så snygg! Jag undrar om det är det här människorna kallar: "Kärlek vid första ögonkastet" ??

Jag vände då flera gånger rumpan åt honom så han skulle förstå vad jag tyckte om honom...

En så härlig dag det blev!

Solen sken & Bruno kom - det var ju fantastiskt roligt!

Bruno är en Lagotto som bor med mattes föräldrar. Han är väl ½ år äldre än jag och en riktig kanonkompis. Jag älskar verkligen Bruno.

Matte, husse och andra människor kan inte alltid förstå att vi bara måste få busa hela tiden. De kan bli arga och ryta åt oss. Det är bara så svårt att komma ihåg deras ryt så snart busar vi igen. Det brukar sluta med att någon av oss (jag eller Bruno) blir instängd i ett rum   =(

Men nu var vi ute, och då fick vi busa, busa, busa! Oj vad vi sprang. Det var så kul!

Solen sken och alla människor log. Det är ett bra tecken när människor ler. De ger av sej en bra doft då också. Så vi; jag & Bruno sprang och vi busa i snön och roligt hade vi. Vi ville aldrig sluta.

Det var min matte & Brunos matte som var så schyssta och tog med oss ut och lät oss busa utan tråkigt & fult koppel.

Det var inte förrän våra mattisar var less (eller vad det nu var) och vi var tvugna att kopplas och gå hem som jag började känna att det tar på krafterna att ha så otroligt roligt.

Puss, puss på Bruno och vi går var och en hem till sitt.

Så skööönt att komma hem, men lite lugnt kanske... Nog skulle det sitta bra med lite bus efter en hel dag på matte & husses arbete, men då är alla andra så trötta, så trötta!


Pling plong lät det och någon kom... Vem? Spännande! 

En kompis, åh, så bra. Hurra! En stor hane med mer päls än jag - de säger Portugisk vattenhund om honom, men jag vet att han heter Ilo.

VATTENHUND!!! Det går nog åt mycket vatten till den du.  

Så busigt kul, men han var lite väl på OCH inte släppte de ut honom förrän efter tre intensiva timmar - i natt kommer jag att sova gott. Hoppas jag inte snarkar så det blir liv på husse.

Mer bilder från denna häftiga oplanerade träff finns på min hemsida: www.123minsida.se/powderpuff.

Helt oförberett slutade dagen hur kul som helst.

Vi fick besök av en valp på si så där 11 veckor. En blandras hane. Vi fick busa av oss lite i mörkret på altan. Han var så söööt. Vilken besvikelse det blev när besöket varade så kort stund MEN det var väldigt roligt!

Och man jämför med hur en gråtrist vardagkväll brukar se ut så var det här korta besöket värt en hel del... så kul det var!